Malin Roos - Från Expressen till Feminas chefredaktör

Malin Roos är ett tydligt exempel på hur en journalist kan växa från snabb nyhetsbevakning till att forma en hel redaktion. Sedan 2024 är hon chefredaktör för Femina, efter många år som reporter, krönikör och utrikeskorrespondent på Expressen. Jag ser hennes bana som särskilt intressant för den som vill förstå svensk mediekultur, eftersom den visar hur porträtt, reportage och digitalt ledarskap hänger ihop i praktiken.

Hur hon tog sig in i den svenska medievärlden

Det som gör hennes karriär intressant är inte bara att hon har arbetat länge i branschen, utan att hon har rört sig mellan flera olika journalistiska miljöer. Hon började på Expressen år 2000 och hann under de följande två decennierna arbeta som reporter, krönikör och utrikeskorrespondent, med uppdrag på sport-, nöjes- och politikredaktionerna.

Jag tycker att den bredden säger mycket. Man lär sig inte bara att skriva snabbt och tydligt, utan också att växla mellan hårda nyheter, personliga röster och ämnen som kräver mer eftertanke. När hon sedan lämnade Expressen 2019 och gick till Femina blev det en tydlig förflyttning från klassisk dagspress till ett magasin där form, ton och fördjupning spelar ännu större roll.

Det här skiftet är viktigt, eftersom många läsare undervärderar hur stor skillnad det är mellan att vara en skicklig skribent och att leda en redaktion. Roos har gjort båda delarna, och det är just därför hennes profil väcker intresse i medie-Sverige. Nästa steg är att titta närmare på vad som faktiskt kännetecknar hennes sätt att arbeta.

Det som präglar hennes journalistik

Feminas profilsida beskriver att hon länge har arbetat nära personporträtt och fördjupande reportage, och det märks också i ämnena hon återkommer till. Fokus ligger på jämställdhet, kvinnors utsatthet och kvinnors styrka, men också på ett mer oväntat spår som 80-talsnostalgi. Den kombinationen säger något viktigt: hon verkar inte vilja välja mellan allvar och läsarnärhet, utan bygger sin journalistik på båda.

Det är också därför hon fungerar bra i format som porträttintervjuer. Ett bra porträtt kräver mer än att bara återge svar; det kräver blick för detaljer, rytm och det där lilla som avslöjar vem människan är bakom rollen. När hon intervjuar allt från konstnärer till kvinnor med starka livsberättelser handlar det inte bara om namn, utan om att hitta en tydlig berättelse som håller hela vägen.

• Porträtt som håller i längden: hon arbetar med texter där personen måste bära mer än en snabb rubrik.
• Ämnen med samhällsvikt: jämställdhet och kvinnors villkor återkommer, vilket ger profilen tydlig riktning.
• En mänsklig vinkel: historierna blir starkare när de kopplas till erfarenheter, inte bara till fakta.
• Redaktionell tydlighet: hon verkar föredra ett innehåll som vet vad det vill säga, i stället för att bara låta “intressant” räcka som motivering.

Jag ser det här som en ganska modern journalistisk hållning. Läsaren ska känna att texten både har hjärta och ryggrad. Och när det fungerar, blir nästa naturliga fråga hur den sortens berättande också kan leva vidare i bokform.

Böckerna visar att formatet kan vara större än en artikel

Det är lätt att tänka på en journalist som någon som främst publicerar löpande artiklar, men hennes författarskap visar att berättandet kan fortsätta i längre format. Hon har varit medförfattare till böcker som Draken i rummet och Mannen Myten Minglet, vilket pekar på att hon också arbetar med mer sammanhållna narrativ där människor, relationer och bakgrund får större utrymme.

För mig säger det här något viktigt om hennes metod. En bra reporter kan skriva snabbt, men en riktigt stark berättare måste också kunna bygga struktur över längre distans. I bokform räcker det inte med enskilda scener; texten måste hålla ihop över många sidor och samtidigt behålla läsarens förtroende. Det är en annan typ av hantverk, men den vilar på samma grundläggande förmåga att se vad som är värt att berätta.

• Draken i rummet: visar att hennes arbete även sträcker sig in i längre biografiska och berättande projekt.
• Mannen Myten Minglet: förstärker bilden av en skribent som trivs i skärningspunkten mellan person, offentlighet och samtid.
• Det gemensamma: både magasin och bok kräver research, rytm och en tydlig blick för vad som gör en människa intressant.

Det är också därför hennes namn har tyngd i mediesammanhang. Hon är inte bara en röst i flödet, utan någon som har byggt kompetens över flera format. Nästa steg är att se varför det här är extra relevant i dagens medielandskap.

Varför hennes chefsroll säger något om dagens medielandskap

När en journalist blir chefredaktör säger det inte bara något om personen, utan också om branschen. I dagens medier räcker det inte att kunna skriva väl. Man måste förstå hur innehåll byggs, hur en publik formas och hur en titel behåller sitt förtroende över tid. Det är exakt där hennes roll blir intressant: hon sitter mitt i mötet mellan journalistik, varumärke och publikrelation.

Femina är samtidigt ett magasin, en sajt och ett tydligt redaktionellt varumärke. Det innebär att ledaren måste kunna tänka både innehållsmässigt och strategiskt. Vad ska prioriteras? Vilka röster ska lyftas? Hur håller man en tydlig linje utan att bli för snäv? Det är inte små frågor, och det är här redaktionellt ledarskap blir mer än administration.

• Förtroende är hårdvaluta: en chefredaktör måste sätta tonen så att läsaren känner igen och litar på innehållet.
• Fördjupning behövs fortfarande: även i en snabb digital miljö finns plats för längre texter när ämnet är relevant nog.
• Personligt och publicistiskt måste balanseras: ett starkt magasin bygger både på tydliga värderingar och på bra journalistik.
• Chefen blir ofta en offentlig röst: rollen syns inte bara internt, utan också i hur varumärket uppfattas av läsarna.

Jag tycker att det är just här hennes profil passar väl in i 2026 års medievärld. Hon representerar den typ av redaktör som inte bara fördelar arbete, utan också är en tydlig innehållsbärare. Det är en större uppgift än många utanför branschen först tror.

Det här är det viktigaste att förstå om hennes profil i 2026

Om man vill förstå varför hon är relevant just nu, räcker det att hålla tre saker i huvudet. För det första är hon en journalist med lång och bred erfarenhet från Expressen, vilket ger henne tyngd i branschen. För det andra har hon byggt en tydlig profil på Femina kring porträtt, jämställdhet och fördjupning. För det tredje visar hennes väg att dagens medieledare måste kunna vara både skribenter, strateger och ansiktet utåt för en publik som förväntar sig tydlighet.

För den som följer svensk media är det alltså inte bara namnet i sig som är intressant, utan vad namnet representerar: en övergång från traditionell reportagejournalistik till ett mer samlat redaktionellt ansvar. Det är också därför hennes arbete fortsätter att vara värt att följa, särskilt om man vill förstå hur magasin och digitala medier försöker kombinera substans med räckvidd.

Om du vill läsa henne med rätt blick, leta efter tre saker: vilka människor hon väljer att lyfta, vilka samhällsfrågor hon återkommer till och hur hon får ett personporträtt att kännas större än personen själv. Där ligger mycket av förklaringen till varför hennes arbete fortfarande spelar roll i svensk mediekultur.