När en tv-profil också skriver, gör radio och tar sig an svåra samhällsfrågor vill man ofta förstå mer än bara var personen har synts. Sanna Lundell är journalist, författare, programledare och poddare, med särskilt fokus på beroende, anhörigskap, relationer och sociala frågor. Här får du en samlad bild av hennes karriär, viktigaste medieprojekt och nya riktning under 2026.
En medieprofil med samhällsfrågor i centrum
- Yrkesroller: journalist, författare, programledare och poddare.
- Genombrott: tv-serien Djävulsdansen om medberoende och anhörigskap.
- Radio: hon har bland annat lett Karlavagnen och serien Beroende.
- Aktuell 2026: hon har antagits som prästkandidat för Strängnäs stift.
- Återkommande samarbeten: flera projekt har gjorts tillsammans med Ann Söderlund.
Från tidningsjournalistik till tv och radio
Karriären började i journalistiken, där hon arbetade som frilansare och skrev för svenska tidningar och magasin. Det gav henne en grund i intervjuarbete, personliga berättelser och samhällsreportage, något som senare blivit tydligt även i hennes tv- och radioprogram.
I tv har hon synts i format som Sanning och konsekvens, Stalkers och TV3 Dokumentär. Hon deltog också i Let's Dance 2019, vilket visade en annan sida av hennes offentliga roll, men det är framför allt de dokumentära och samtalsbaserade programmen som definierat hennes medieprofil.
| Medieformat | Exempel | Det som utmärker rollen |
|---|---|---|
| Tidningar och magasin | Frilansjournalistik och krönikor | Nära intervjuer och personliga perspektiv |
| Tv | Djävulsdansen och TV3 Dokumentär | Samhällsfrågor med starka livsberättelser |
| Radio | Karlavagnen och Beroende | Lyssnarsamtal och erfarenheter från vardagen |
| Podcast | Inte din morsa | Personliga reflektioner, relationer och samtidsspaningar |
Min bedömning är att bredden är viktig för att förstå hennes genomslag. Hon har rört sig mellan redaktionell journalistik och mer personliga format utan att helt lämna de frågor som engagerar henne mest.
Därför blev Djävulsdansen ett viktigt program
Tillsammans med Ann Söderlund gjorde hon tv-serien Djävulsdansen, där fokus låg på människor som lever nära någon med missbruk eller psykisk ohälsa. Serien lyfte begreppet medberoende och visade hur en anhörigs vardag kan styras av oro, kontroll, skuld och försök att hålla ihop familjen.
Det som gjorde programmet betydelsefullt var att kameran inte bara riktades mot den som hade ett beroende. Anhöriga fick själva ta plats och berätta om konsekvenserna. Det gav serien en annan vinkel än traditionella skildringar av missbruk, där familjens situation ofta hamnar i bakgrunden.
Temat fortsatte i boken Djävulsdansen - bli fri från medberoende. Boken fungerar både som personlig skildring och som vägledning för den som försöker förstå sina egna gränser. Jag tycker att det är just kombinationen av igenkänning och konkreta resonemang som gör projektet användbart även långt efter att tv-serien sändes.
Det är samtidigt viktigt att inte se medieprojektet som en ersättning för vård eller professionellt stöd. Den som lever nära ett beroende kan få igenkänning och språk för sin situation genom programmet, men praktisk hjälp behöver sökas hos vården, socialtjänsten eller stödorganisationer.
Poddar och radio visar den bredare sidan
Radio har gett Lundell möjlighet att arbeta mer direkt med människors egna berättelser. Hon har lett Karlavagnen och gjort serien Beroende för Sveriges Radio, där gäster berättade om bland annat spel, alkohol, narkotika, läkemedel och relationellt beroende.
Skillnaden mellan tv och radio märks tydligt i arbetssättet. Tv bygger ofta på miljöer, bilder och klippning, medan radio kräver att programledaren skapar närvaro genom frågor, tystnad och aktivt lyssnande. Där tycker jag att Lundell har en tydlig styrka. Hon pressar sällan fram en dramatisk poäng, utan låter berättelsen utvecklas i sin egen takt.
Det mest lättillgängliga formatet för många lyssnare är podcasten Inte din morsa, som hon gör tillsammans med Ann Söderlund. Där är tonen friare och mer vardaglig, med samtal om föräldraskap, relationer, kropp, arbete, åldrande och populärkultur. Podcasten fortsätter att publicera nya avsnitt under 2026.
Här finns en viktig skillnad mellan hennes dokumentära projekt och podden. Dokumentären förklarar ett samhällsproblem, medan podden ofta undersöker hur större frågor känns i vanliga människors liv. Det gör att de två formaten kompletterar varandra.
Den nya riktningen mot prästyrket
Under 2026 har hennes yrkesliv tagit en ny riktning. Hon har studerat teologi vid Enskilda högskolan Stockholm, arbetat som kommunikatör i Botkyrka församling och i september antagits som prästkandidat för Strängnäs stift.
Det betyder inte att hon redan är präst. Prästkandidat är ett steg i en längre process med utbildning, praktik, bedömning och prästvigning. Den skillnaden är viktig, eftersom en ny yrkestitel inte förändrar hennes tidigare journalistiska meriter eller gör henne till religiös expert över en natt.
Jag ser snarare utvecklingen som en fortsättning på de teman hon länge arbetat med. Frågor om skam, försoning, utsatthet och människors behov av sammanhang finns både i hennes journalistik och i kyrkligt arbete. Det nya spåret kan därför bredda hennes offentliga roll utan att helt bryta med det hon gjort tidigare.
Samtidigt innebär bytet en tydlig balansgång. Den som arbetar nära människor i kris måste kunna skilja mellan personlig erfarenhet, journalistik, själavård och professionell behandling. Det är en gräns som blir extra viktig när en offentlig person själv har stark igenkänning hos publiken.
Vad som gör henne relevant i svensk mediekultur
Lundells betydelse handlar inte bara om antalet program eller poddavsnitt. Hon representerar en medietyp där personlig öppenhet används för att närma sig samhällsproblem. Det kan skapa igenkänning, men också väcka frågor om gränsen mellan privatliv och offentlighet.
Hennes arbete visar dessutom hur en modern mediekarriär sällan följer en rak linje. En journalist kan växla mellan tidningsartiklar, dokumentärer, direktsänd radio, poddar och föreläsningar. Publiken följer inte alltid ett enda program, utan en återkommande röst i flera kanaler.
Det är också därför det blir missvisande att beskriva henne enbart som tv-profil. Tv-rollerna gjorde henne känd för en bred publik, men hennes långsiktiga profil har formats lika mycket av radio, böcker, poddar och arbetet med anhörigfrågor.
Det viktigaste att ta med sig om hennes karriär
Sanna Lundells mediebana rymmer tre tydliga delar. Först journalistiken, som gav henne verktyg för intervjuer och berättande. Sedan de dokumentära projekten om beroende och medberoende, som gjorde svåra ämnen mer synliga. Till sist de personliga podd- och radiosamtalen, där samhällsfrågor kopplas till vardagslivet.
Den nya inriktningen mot prästyrket förändrar inte den historien, men visar att hennes intresse för människor och livsfrågor har fördjupats. För den som vill förstå hennes roll i svensk mediekultur är det mest rättvisande att se henne som en berättare i ständig rörelse mellan journalistik, samtal och samhällsengagemang.
